Historien om Elinstigen
Del 2
I del 1 av min berättelse om Elinstigen lovade jag att återkomma och berätta om renoveringen av den gamla igenvuxna och förfallna stigen.
Nu kommer jag alltså till saken om hur vi började upprusta sjöstigen som senare skulle få namnet Elinstigen. I slutet av sommaren 1998 hade jag köpt mig en ny åkgräsklippare av märket Partner. När jag var färdig med jobbet att klippa fram den gamla fotbollsplanen intill huset, som legat igenvuxen under många år, så var det dags att ta sig an nästa projekt; sjöstigen. Stigen hade varit igenvuxen och näst intill oframkomlig under många år. Den sista entusiasten som använde den regelbundet var väl Kristin Andersson som har varit sommarboende i Källsby gårds gamla boningshus så länge jag kan minnas. Kristin är ju en hängiven vinterbadare sedan många år och man har ju alltid sett henne traska ner med sin badväska.
Stigen blev söndertrampad
Jag minns mycket väl att under en tid på 60-talet, då jag var barn, att det under somrarna fanns en ridskola på Tunge gård nära Solberga kyrka. Varje dag på förmiddagarna kom hela ridskolan, bestående av 18 hästar tror jag det var, och red på stigen ner till Källsnäs badplats, för att sedan rida tillbaka längs Källsnäsvägen. Stigen blev rejält söndertrampad och den var väl bitvis som en nyplöjd åker ungefär. När ridskolan upphört med sitt ridande hade vi barn kommit upp i mopedåldern och stigen blev nu använd som moppebana. Med dåliga ljuddämpare och skrangliga mopeder dundrade vi fram så att folk fick kliva åt sidan och upp i gräset då vi for förbi. I dag skäms man väl lite över det där. Men folk var kanske mer toleranta mot varandra på den tiden. I dag skulle det inte finnas på kartan att någon skulle tolerera mopedåkning eller hästridning som totalt förstör stigen. Det skulle bli protester och stopp direkt. Tiderna har förändrats.
Hur som helst så hade jag börjat klippa mig fram under några kvällar med min nya kompis åkgräsklipparen som jag döpt till Humlemåns. Det var väldigt svårt att ta sig över den lilla bron över bäcken alldeles utanför Knuts torp men det gick precis. Bron hade förresten Åke Axelsson skaffat fram genom sitt jobb som svetslärare. Eleverna behövde objekt att träna sig att svetsa på, och vad jag förstod så kunde Åke få köpa ut det som gjorts mot materialpris. Innan ”Åkes bro” fanns, låg där dubbla ekplankor som hade börjat svikta rejält när man gick på dem. Senare fick vi en ännu bredare och finare bro av Göran Kronberg som med sin fru Birgitta köpt sig en sommarstuga nära mitt hus. När Bilprovningen i Åbro skulle byta ut besiktningsvågen mot en ny fick Göran ta hand om det gamla vågbordet som skulle slängas. Förra sommaren blev gångbron återigen reparerad av Göran, Leif Gustavsson och Örjan Carlsson som fixat nya plankor. Göran är en riktig fixare och det var även han som snickrade ihop de första anslagstavlorna i båda ändar av stigen samt fågelskådartavlan.
Nu till det första gräsklippandet. När jag tagit mig fram genom de första kurvorna på stigen dök Kristin upp där med sin badväska.
– Åh, sa hon, vad bra att du klipper här, det har ju blivit så besvärligt att ta sig fram numera.
Vi pratade en stund och så frågade jag henne om hon inte skulle kunna prata med folk i trakten, som hon stötte på, och fråga dem om de inte skulle vilja vara med och lägga en liten slant, så att vi kunde köpa ett lass grus att lägga på för att förstärka med. Det tyckte Kristin var en bra idé, så det skulle hon visst göra. Man kan väl säga att det var denna dag som det första fröet såddes till att engagera fler människor.
Veckorna gick denna höst och jag fortsatte arbetet med att klippa mig fram. Vet inte hur många knivar under klippdäcket jag slet ut och hur många aluminiumfästen till knivarna som sprack och fick bytas ut. Den stackars nyinköpta gräsklipparen fick tjänstgöra till hälften som gräsklippare och till hälften som jordfräs. De första åren reparerade jag Humlemåns för ett antal tusenlappar. Det får bli som det blir, tänkte jag. Nu är det för sent att backa ur, och då får väl insatsen bli mitt bidrag till trakten.
Nästa vår fortsatte jag mitt enträgna klippande. När jag kommit fram till Lokförarns som vi kallade det röda huset halvvägs ner, som nu Olle Svensson äger idag, så kom jag inte längre på grund av terrängen och den stora stenen. Det var bara att vända och åka hem igen och lasta upp gräsklipparen på en kärra och åka ner till Källsnäs och lasta av. Därifrån kunde jag börja klippa mig fram från andra hållet. Första stycket var riktigt besvärligt eftersom det var gyttjigt och ett par granar växt upp i vägen. Men jag kunde till slut ta mig upp till högsta punkten, alltså upp mot Lokförarns. När jag satt där och körde kom det fram en kvinna som presenterade sig som Liselott Reiter och som tillsammans med sin man Ole var ägare till marken som tidigare var Inglunds. Liselott var jätteglad över att jag höll på med att göra stigen framkomlig och vi var så välkomna att klippa stigen som går över deras markavsnitt. Kul, tänkte jag att människor gillade det jobb jag höll på med.
Problem med gyttja
Men det fanns alltså ett rejält problem, detta med det gyttjiga området som fanns i slutet av stigen. Därför frågade jag Hans Johansson på Källsby gård om han kunde tänka sig att ta ett jobb med sin grävare och gräva upp en vall att gå på, där det var som värst. Hans tänkte till och svarade:
-Ja, det kan jag göra och bidra med, och det blir ju bra att mina hyresgäster på gården kan erbjudas att promenera ner till badplatsen.
Hans skulle bara fråga markägaren Gunnarsson om det var OK, och det visade sig senare att det fick vi. Hans föreslog också att vi skulle lägga ner några kraftiga rör så att vattnet från berget kunde rinna under vallen. Sagt och gjort, en vårkväll när vi var nere och grävde Hans och jag, så small det till i en hydraulslang och grävaren blev stående, och det var bara att avsluta och gå hem. Nästa dag var den pensionerade bilmekanikern Ragnar Olsson från Törreby nere och hjälpte Hans att reparera slangen, och jobbet kunde avslutas. Några år senare gjorde Hans ytterligare ett bra jobb för Elinstigen, då han med sin traktorgrävare grävde ner tre stycken stora cementringar som vi fått av Be-Ge Hällås. Den gången fick Hans först fråga markägaren Torgny Andersson om lov, vilket vi fick. Dessa grävdes ner ”i vassen” som vi säger, dvs. den sista delen av stigen som slutar nere vid Källsnäs brygga. Tidigare hade det varit väldigt blött på detta avsnitt av stigen.
Men tillbaka till början av historien om stigen. Nu hade Kristin gått runt och skramlat ihop lite pengar till ett första lass grus, och vi samlade ett gäng entusiaster och vi började köra ut gruset med våra skottkärror. Men det förslog ju inte så långt så jag tänkte att det här borde kommunen kunna hjälpa till med, och bidra med ett par lass. Så jag ringde upp kommunen och fick prata med dåvarande fritidschefen Ingvar Björkman. Han lät både lite tveksam och samtidigt lite intresserad. Han skulle undersöka saken och återkomma sa han. Efter ett tag ringde han tillbaka, eller om jag ringde honom igen, jag minns inte. Men nu sa han att han hade åkt ner till Jörlanda och promenerat stigen ner till badplatsen för att se om det var något att satsa på. Han tyckte initiativet var bra så han lovade oss fyra lass grus, två lass i var ända av stigen som vi också mycket riktigt fick. Dessutom sådan tur att just då hade en hyrfirma i Stenungsund hyrt ut en liten släpvagn med elektrisk tipp och som kunde dras av en fyrhjuling, och denna hade just kommit tillbaka efter flera års uthyrning. Vilken tur! Släpvagnen kunde vi få hyra och om jag minns rätt så var det Hans Johanssons kusin Rune som ordnade med detta och som hjälpte oss att dra den med sin fyrhjuling. Nu började det likna någonting. Innan vi kunde köra ut allt grus med fyrhjulingen hade vi fått tillåtelse att dra om stigen en liten bit vid ”den stora stenen” och som gjorde att det gick att köra med fyrhjulingen förbi längs Lokförarns staket och hela vägen fram till Källsnäs.
Elinsällskapet bildas
Den 31 juli 2002 bildades föreningen Elinsällskapet. De som var med på detta första och konstituerande möte som hölls i det gamla huset på Källsby gård var: Kristin Andersson, Ulla och Ingmar Brohed, Kerstin och Eje Gunnarsson, Ingrid och Morgan Hagman, Birger Holm, Bengt Karlsson, Liselotte och Ole Reiter, Tomas och Monica Wennström samt jag själv Roger Gustafsson. Till ordförande valdes Kristin Andersson, något som hon fram till sommaren 2021 fortsatte att vara. Ulla Brohed valdes till sekreterare. Jag valdes till arbetsledare, något som jag senare har överlämnat till efterträdare. Under mötet fastställdes det att föreningens syfte skulle vara att bevara Elinstigen i gott skick samt efterforska och sprida historik kring Källsnäs/Jörlanda.
Kristin har genom sitt stora intresse bidragit otroligt mycket och utan hennes engagemang hade det inte tagit fart som det gjorde. Bland annat hennes uppvaktande av kommunen har gett föreningen grus vartenda år som genom en flitig arbetsskara körts ut i skottkärror längs hela stigen. Själv har jag tappat räkningen men uppskattar att vi passerat 500 ton makadam, som vi alltså kört ut med skottkärror under vårens obligatoriska arbetsdag. Genom alla dessa arbetsdagar och genom de årsmöten vi haft har verkligen sommargäster och boende från Källsby och Källsnäs lärt känna varandra ännu mer än tidigare, och knutits ihop i detta gemensamma projekt. Men det är inte bara Kristin som varit framträdande. Tänker då t ex på Wennströms och Brohed som alltid varit med och bidragit. Men det finns många fler som borde nämnas. Men alla som varit med, vet vilka jag tänker på och det blir för mycket att nämna alla namn här och nu.
Alldeles i början när jag fått min idé om att göra stigen framkomlig gick jag och tänkte på vad man skulle kunna göra för att få stigen mer intressant att komma och promenera på. Det gällde ju också att få tag på frivilliga som var villiga att vara med i det tunga jobbet att köra grus. Som ung grabb hade jag sett hur traktens stannkråkor varje eftermiddag i skymningen kom från Källsnäshållet och flög över till de höga granarna i Sävelycke, för att sitta där över natten. Nere vid åmynningen hade jag sen ungdomstiden, när vi var nere och fiskade, sett enkelbeckasiner och vadarfåglar. På sjöbackarna brukade det finnas strandskator och ute i den grunda kilen mindes jag att det under stilla sommarkvällar kunde räknas in upp emot hundra sångsvanar som låg med ändan upp och betade. Jag tänkte att kanske man kunde sätta upp en tavla och berätta om detta för de som var intresserade. Några år senare flyttade mina grannar Berit och Ralf Westwood till sitt nybyggda hus i Källsby. Ralphs stora intresse är fågelskådning, och naturligtvis frågade jag honom om han kunde ta fram en lista över traktens fåglar. Och vad står det för någonting på platsen som kråkorna alltid flög över? En anslagstavla, med Ralphs uppsatta lista på hundratals fågelarter han observerat i trakten, sattes alltså upp. Ibland kan man ju börja tro på ödet och att allt som sker har sin förutbestämda mening.
Årskalender
Min son Patrick har allt sedan han var liten varit duktig på att fotografera. Tillsammans brukade vi ta våra promenader, och då passade vi på att ta kort. En idé jag fått var att vi skulle kunna göra en årskalender med kort tagna från stigen. Så blev det också. Den första kalendern beställde vi på nätet, men den blev väl inte så professionell precis. Men det blev en kalender. Nästa år blev den väl lite bättre. Men följande år ordnade Kristin med tryckning hos ett tryckeri hon var bekant med. Nu fick vi en jättefin kalender som vi fortsatt att trycka vartenda år. Numera har fotograferandet tagits över av Ulla Johansson som har en enastående fotografisk blick för fina motiv. Inför skapandet av årets kalender träffas jag och Ulla och väljer och vrakar bland fotografierna hon tagit. På framsidan vill vi ha ett gammalt foto på Elin, men det börjar bli ont om bevarade foton så vi tar därför tacksamt emot sparade foton om någon skulle ha något. Kalendern finns att köpa i Jörlanda Bageri och släpps i slutet av sommaren, eller till årsmötet som alltid hålls fredagen närmast den 31 juli som är Elins namnsdag.
Badhytten repareras
2012 var det några, bland annat Kristin och Ulla Brohed som drog igång projektet med att reparera den gamla fallfärdiga badhytten. Det samlades in cirka 26 000 kronor från boende i området för detta ändamål, och kommunen bidrog med 4 000 kr för inköp av material. Dessutom bidrog kommunen med att ombesörja bortforslandet av den nerrivna brädhögen och annat skräp. Den totala renoveringskostnaden blev cirka 30 000 kr. Kommunen var villig att bidraga med pengar till material under förutsättning att det fanns en förening som kunde redovisa hur materialet använts. Därför införlivades renoveringsprojektet av badhytten i Elinsällskapet. Den som ledde detta renoveringsprojekt var i första hand Tomas Wennström som hade ett litet team av frivilliga med sig. Ett stort tack skall naturligtvis riktas till dem jag här nämner, men jag vet att fler var med och jobbade på detta, och jag har tyvärr glömt namnen på några av dem. Hursomhelst så är det en stor glädje att badhytten nu ser ut som den alltid gjort, med undantag av att allting är nytt och fräscht.
Vinterbad och poängpromenad
En rolig sak att berätta här är att numera samlas ett växande antal människor på nyårsafton för att ta ett gemensamt vinterbad. Naturligtvis har den inbitna vinterbadaren Kristin varit en starkt bidragande kraft till att denna trevliga sammankomst förhoppningsvis kommer att fortsätta långt efter att vi gamle lämnat över stafettpinnen till nästa generation.
Nytt för 2020 var att någon innan jul hade tagit initiativet till att klä upp en liten gran som står på rot längs stigen. Belysning och glitter i mörkret var mycket mysigt och trevligt. Granen samlade en massa besökare som hängde upp små julklappar och vid ett tillfälle var det en 30–40 människor som spontant samlats och bl a dansade runt granen. En annan trevlig tillställning var den poängpromenad som mina grannar Marie och Örjan ordnade på nyårsaftons eftermiddag 2020. Det var en poängpromenad med marschaller och lyktor längs stigen. Man bjöd också på grillade korvbitar och förfriskningar. 2021 ordnade Marie och Örjan en poängpromenad på samma vis. Detta var ett otroligt uppskattat och trevligt initiativ, som vi hoppas blir en återkommande aktivitet.
Inför julen 2021 hade en liten tomte kommit fram ur sitt gömsle i ”Troll- och tomteskogen”. Kanske kommer han att få sällskap av fler tomtar och nissar nästa år. Vi får se om folk är snälla mot honom och lockar fram fler från skogen…
Jag glömde kanske nämna att på årsmötet i somras så blev jag tillfrågad om jag kunde tänka mig att ta över ordförandeskapet efter Kristin som innehaft den rollen under många år. Detta accepterade jag, och jag skall försöka få med nya yngre entusiastiska krafter som senare kan ta över stafettpinnen. Alla föreningar och organisationer måste ju tänka på sin återväxt.
Då är vi framme i tiden där vi är nu, och så hoppas jag att Elinsällskapet skall bestå under lång framtid så att vi och kommande generationer kan få tillgång till den vackra strandpromenad som vi är så stolta över. För det är ju det gemensamma syftet, sammanhållningen och kamratskapet som skapar motivationen att fortsätta slita med skottkärrorna och på så vis hålla stigen i gott skick, till allas vår glädje.
Källsby, Jörlanda den 11 januari 2022
Roger Gustafsson