Texten är skriven av Roger Gustafsson.

Historien om Elinstigen 

Del 1

1996 köpte jag loss vår familjs sommarhus på Källsby och flyttade hem till Jörlanda igen efter att ha bott rätt många år i Göteborg. I huset fanns alla gamla minnen från somrarna. Ljusa kvällar med fotboll, krocket, leka indian och cowboy, och allt annat. Men att bo i huset när det blev höst blev först inte så ljust och lustfyllt som jag tänkte mig. När sommaren var över blev det mörkt och ensligt. Alla hade åkt hem till stan igen och det fanns endast några få bofasta i området vid den tiden. Men vintern gick och senare på sensommaren 1998 fick jag idén om hur jag skulle kunna dra folk till Källsby igen. Mindes ju så väl att när jag var liten så gick det ju alltid så mycket folk förbi på vägen utanför köksfönstret.

Idén jag fått handlade om det vi barn brukade kalla för sjöstigen, alltså den gamla stigen som funnits längre än någon nu levande kan minnas, och som går mellan Källsby gård och Källsnäs brygga. Mer om detta skall jag återkomma till i del 2 av min berättelse, som kommer i nästa årsskrift.  Men först tänker jag berätta lite historia om Sävelycke och Källsby. Det beror på att det finns många saker som på något sätt har med varandra att göra, och hör ihop, när det gäller Elinstigen, dess historia och tillkomst.

Min farfar Karl Gustafsson var född i Sävelycke på den gård som ligger längst västerut. Som ung tittade han ofta ut tvärs över åkrarna och såg Källsby gård 2:2 på andra sidan, och tänkte att han en dag skulle vilja köpa den. Och så blev det också någon gång på 40-talet. Det har funnits ett rykte som säger att farfar spelade till sig gården under ett kortspel. Men detta rykte är helt fel. Vad som däremot var sant enligt min far var att det var ett litet sällskap som satt och spelade lite kort en kväll, och det var då den förre ägaren Alfred Larsson, eller om det var hans döttrar, och farfar kom överens om att farfar skulle få köpa gården.

Tragisk olycka

Lite oklart för mig hur det gick till. Men bakgrunden var att Alfred hade haft en son, Hans, som avlidit under tragiska omständigheter. Det var meningen att sonen skulle ha övertagit gården efter sin far, men det blev alltså inte så. Min pappas farbror Lars Gustafsson i Sävelycke som då var över 90 år gammal berättade för mig om den tragiska olyckan. Sonen hade varit nere vid ån för att skjuta änder med en hagelbössa med öppna hanar. Sonen satt i en eka, eller så försökte han dra in den med hjälp av bössan. På något vis stötte han till den öppna hanen och skottet brann av och han träffades mycket svårt. Alla detaljer om det Lars berättade om hur det gick till minns jag inte, men Lars som då var ung var med och försökte rädda sonen. Lars berättade att de bäddade en hästvagn med hö och lade den skadade Hans i vagnen och körde upp till Jörlanda station för att ta tåget ner till Sahlgrenska. Men någonstans under resan ner till Göteborg dog Hans, det gick alltså inte att rädda honom. Det var alltså mot denna bakgrund som Alfreds döttrar ville sälja gården till farfar, eftersom de inte ville eller kunde driva den vidare.

Farfar var en driftig och handlingskraftig man. En sak han ordnade med var att beställa en bro över Jörlanda å. Enligt vad jag hört så fälldes två stora granar uppe på Långegärde gårds marker, och fraktades ner och lades över ån så att det blev möjligt att ta sig över. Inom parentes sagt så var det från denna bro jag fick min första fisk. Min pappa Roy följde mig ner för att jag skulle få prova ett metspö jag fått, och fångsten blev en liten sandskädda, inte större än att den kunde rymmas inom locket på en snusdosa. Hur som helst så var bron bred nog att köra över med en motorcykel. Tyvärr har jag inte sett några fotografier på bron över ån som farfar lät bygga. Däremot så har jag en tavla på bron från 1960-talet målad av vår dåvarande granne John Runesvall.

Hur som helst, farfar hade vid denna tid genom sin affär i Jörlanda hand om postutdelningen i samhället, och han ville korta ner sträckan som postturen gick. Vid den tiden fanns det en ung man som hette Harry Andersson, Post-Harry kallad. Han hade en Huskvarna lättviktare med sadelväskor i läder med vilken han körde ut posten i trakten. Genom bron över ån fick nu Harry möjligheten att köra över åkrarna och bron och på så vis ta sig över till Källsby. Historien om bron över ån och om Post-Harry har jag fått berättat av min far Roy, men framför allt av Johan Magnusson som vid den återgivna tiden tjänstgjorde som dräng på Källsby gård. Post-Harry kände jag som ung mycket väl, men tyvärr så frågade jag honom aldrig och lät honom berätta om den tidiga postturen. 

Elinstigen

Farfar hade som ägare till Källsby gård styckat av och sålt 15 fritidstomter. Flera av de som köpt tomterna och byggt sina små sommarstugor ville ju gärna kunna promenera ner till Källsnäs badplats. Vid den tiden var de tvungna att gå igenom det lilla torpet som ligger där Elinstigen i dag har sin början, alltså på Källsbysidan. Knut Svensson, som var född i torpet, berättade för mig vid flera tillfällen om att deras familj var besvärade av att det gick så mycket folk genom gården, och det kan man ju förstå. Bland annat berättade han att ibland kunde det komma någon motorcykel som körde igenom och som skrämde Knuts mammas hönor som sprang på gården.

Två av ”nybyggarna”, alltså sommarstugeägarna, Åke Axelsson och Rolf Karlemon har berättat för mig hur de kontaktade farfar och klagade över att de måste gå igenom torpet och att de inte kände sig välkomna och bekväma med det.  Kalle som man kallade farfar skall då ha sagt att ”OK, då får ni få 2 meter mark av mig, räknat från gärdesgården, och så får ni göra er en stig där”. Sagt och gjort så blev det, och som jag förstod det så skrevs det in ett servitut på detta. Den gamla sträckningen, alltså början av stigen som den var, fanns sedan kvar och användes flitigt av Karl Inglund och hans son Åke som de alltid gjort när de gick ner till sin brygga och båtplats som fanns halvvägs ner till Källsnäs. Inglunds hade alltså aldrig behövt gå genom torpet utan kom fram och anslöt på sjöstigen längre ner. Men nu fanns det alltså en möjlighet för alla att ta sig ner till Källsnäs utan att behöva gå genom torpet.

Postväg?

Från flera håll har jag hört att stigen förr var en s.k. postväg. Men det har rått olika meningar om huruvida stigen användes av Post-Harry med sin motorcykel, eller ej. Enligt Johan Magnusson så var det så att stigen aldrig varit en fastställd postväg. I stället skulle det ha varit så att när Post-Harry kommit över från Sävelycke och kommit upp till Källsbyvägen (där mitt hus nu ligger) så tog Harry av till höger och körde runt ner till Källsnäs via grusvägen. Men det som är minst lika intressant är det som Knut Svensson berättade för mig om hur det var nere på Källsby när han var barn. Knut berättade att när han och hans syskon gick till skolan så var vägen från gården ner till deras torp i bedrövligt dåligt skick, speciellt om höstarna när det var blött. De blev helt leriga om skorna. Efter klagomål och önskemål om förbättring av vägen blev det med tiden bättre när sten och krossat tegel lades på. Men Knut berättade också om hur stigen ner till Källsnäs hade använts i gamla tider. De som bodde nere på Källsby behövde ju komma ner till Källsnäs ångbåtsbrygga för att hämta post, och kanske paket vad jag förstod. Och då använde människorna stigen att ta sig ner på. 

Elins Nilssons far hette Anders Nilsson och hade då jobbet som hamnkapten och ansvarig för bryggan. Själva ångbåtsbryggan var egentligen en träbrygga som byggts ut från det lilla skäret som heter Stora Tora och dit stenbryggan går ut till inifrån land. Träbryggan var alltså till för att komma ut till lite djupare vatten där ångbåten skulle kunna komma in och lägga till för av- och pålastning. Det jag inte känner till var om Elins far Anders tog hand om inkommande post och varor så att folk fick komma till honom och hämta, eller om folk måste möta upp och ta emot post och annat från båten direkt. Men jag antar att det var enligt det första. Knut menade på att eftersom folk var tvungna att gå ner och hämta sin post vid Källsnäs, och använde stigen till detta, så var det också därför att det blev så att stigen fick ett namn om sig att vara en postväg. Att det var så att det då och då kunde köra en motorcykel genom torpet skulle ju kunna förklaras med att Post-Harry passade på att ta den genvägen när det var torrt och framkomligt. Men detta är bara en hypotes och för detta har jag inga belägg. Om någon som läser detta har något att fylla i eller förklara skulle jag vara väldigt intresserad av att få höra saker om detta. 

Elin Nilsson och kiosken

Minns som igår hur det såg ut där nere vid kiosken, med alla hönor och katter som sprang omkring där. Elin var tydligen född i Lundby nära Stora Höga. Hennes föräldrar kom från Tjörn och senare flyttade familjen till Källsnäs där Elins pappa blev hamnkapten.  Och trots att Elin själv aldrig bodde på Tjörn så talade hon en mycket utbredd ”Tjörbudialekt”. Minns så väl en gång när jag och några av mina barndomsvänner var nere vid kiosken. På parkeringen framför var det två killar som höll på under huven på en Volvo PV som inte ville starta. De var rätt så högljudda, speciellt ägaren som inte var nykter. Föraren var väl lite lugnare men det var alltså ett väldigt liv på dem. Rätt var det var flög Elin ut ur kiosken och ropade till dem på sin dialekt, ”va är de för levven här? Här ska va lugnt och tyyst!” Han som var mest högljudd ropade då tillbaka, ”kan du overdriven då”? Svaret han fick från Elin var, ”Va då för bådetrailer”? Vi som stod och lyssnade fick vända oss bort och vi vred oss av skratt. Det vi fått höra blev den sommarens upprepade skämt när det var något som någon av oss inte förstått, ”kan du overdriven då”?

Elin hade pondus och hon hade full kontroll på vad som hände hos henne nere på ”Näset”. Det var lätt att bli kompis med henne om man bara gjorde vad man skulle och uppträdde ordentligt. Elin var en färgstark kvinna som man aldrig glömmer.

Det här är min berättelse, del 1. I del 2, som kommer i nästa årsskrift och i samband med att den ges ut även publiceras här på hemsidan. I del 3 kommer jag att berätta om Elinsällskapet och renoveringen av stigen. Avslutar med att lägga till ett avsnitt jag skrev när vi gav ut den första av Elinsällskapets kalendrar.

Elinstigens sträckning 

Stigen börjar vid Knuts torp som ligger vackert beläget vid slutet av Källsby Övras vägsamfällighet. I stort sett hela stigens sträckning går igenom ett starkt naturskyddat område, Natura 2000. Den första delen av stigen går över en liten bäck och utmed en gärdesgård som avgränsar den mycket vackra ängsmarken vid havet och som sträcker sig bort till Jörlandaåns mynning. Strandängen kan ses som en sommaridyll för den idisslande boskap som har marken som sitt sommarresidens. Vid slutet av denna strandäng sträcker sig en mycket vacker stenmur ut i havet, och den utgör gränsen för Källsby Övra 2:2. Vid denna plats finner vi ”Fågelskådarbänken” och en tavla med fotografier på traktens fåglar. Tavlan hålls uppdaterad av Ralph Westwood, inbiten fågelskådare sedan många år.

Efter denna punkt slingrar sig stigen in på Reiters mark, in i aldungen och upp mot stigens högsta punkt. Från denna plats kan man se Carlstens fästning i fjärran. Går man ut ytterligare lite mot havet får man en underbar utblick över viken. Har man med sig en termos kaffe kan man slå sig ner på ”Romantikbänken” och njuta av havet och den totala stillheten. Inget buller från vägar och annat, allt som hörs är det lätta klucket från vågorna. Sommaren 2014 tillverkades 2 nya bänkar från vilka man har fin utsikt.

Vandrar vi vidare befinner vi oss nu på marken som tillhör Gården Källsby 1:1. Stigen sträcker sig genom en lövsal och fortsätter längs sjökanten på en jordvall, vidare genom vassen ner mot Källsnäs badplats. Sista biten av stigen går över ett stycke mark som tillhör gården Källsby 2:6. När vi kommit fram till Källsnäs brygga har vi förflyttat oss ca 1 200 meter över denna mycket vackra bohuslänska natur.

Om du har något intressant att dela med dig av eller om du har frågor går det bra att maila mig till: roggus@hotmail.com

Källsby, Jörlanda den 15 januari 2021

Roger Gustafsson